Klassificering av grävlastare

De slagglastare som vanligtvis används i tunnlar och schakt kallas även berglastare, som nu ersätts av grävmaskiner (skoplastare). Det krävs att de är små i storlek, robusta och hållbara, lätta att använda, lätta att gå, höga i produktionseffektivitet, kontinuerlig och oavbruten drift samt säkra och miljövänliga. Det finns tre typer av rörelser för slagglastare (berglastare): däcktyp; spårtyp; typ av sökrobot. Beroende på slagglastarens armskoptyp kan den delas in i fyra typer: hinktyp; typ av krabbklo; vertikal klo typ; hink typ. De tre första typerna har successivt ersatts av skoptyp i byggpraktiken. Intermittent drift kan inte vara kontinuerlig, fram- och återgående rörelse är inte flexibel, arbetskapaciteten är låg, osäkert damm orsakas, driften är inte humaniserad, kraven på stenblockstorlek är små och lutningen är begränsad. [1]
Slagglastare av däcktyp är små maskiner som endast lämpar sig för arbete i ett utrymme på 1,7 meter och endast kan arbeta i horisontella tunnlar. Deras nackdelar är att de är benägna att halka och sjunka i tunnlar med vattenjord som omger stenar och hårda omgivande stenar, och deras däck repas lätt. De har låg effektivitet och låg materialförbrukning. Deras fördelar är att de kan lasta slagg och malm på ett mycket litet utrymme. De är billigast men mer kostnadseffektiva än manuellt arbete. Slaggskrapor av spårtyp är lämpliga för att stödja järnvägstransporter och är mer ekonomiska, men deras arbetsområde är begränsat, och att lägga räls är mer besvärligt och de kan inte arbeta i sluttningar. Deras fördelar är att de är rimligt prissatta, högeffektiva, har stor materialförbrukning och kan skrapa stora mängder material. Slagglastare av bandtyp kombinerar alla ovanstående fördelar och nackdelar, men deras initiala investering är dyrare, men deras effektivitet fördubblas avsevärt och kostnaden för byggtiden reduceras till den nuvarande lägsta punkten.